Cirkussituationen i Sverige

Redegørelse fra Akademien for Cirkuskonstens bevarende i Sverige til EU- komissionens Division for International and Constitutional Affairs (november 2002)

 
Här är Cirkussituationen i Sverige (och lite grann de övriga Nordiska EU-länderna).

De nordiska länderna (ej Island, men väl Norge inberäknat) har alla gemensamt att vi saknar vad man ute i Europa kallar "familjecirkus", dvs en cirkus där ägarfamiljen gör större delen av föreställningen och står även för mycket av jobben "bakom kulisserna" såsom elektricitet, lastbilsreparationer, tältbyggnad, etc. Där det ofta saknas en cirkusorkester, där de få engagerade artisterna - om sådana finns alls - ofta får arbeta under amma förhållanden som familjemedlemmarna.

Förvisso gästas Sverige och Finland ibland av sådana cirkusar (främst från Tyskland) men det är inget som tillhör vanligheterna.  (Att Danmark inte har haft denna typ av gästspel förklaras med moms på cirkusbiljetter under flera decennier - Sverige fick detta först för tio år sedan. Det ska ha avskräckt både stora och
små småcirkusar från andra länder att vilja turnera i Danmark)

Däremot finns det i alla nordiska länder - och i Sverige - cirkusar som ägs
av en familj och där familjemedlemmarna har olika ansvarsområden - men
ingalunda dominerar föreställning och/eller den dagliga tekniska "driften".

I Sverige har vi följande cirkusverksamhet:

Stora och medelstora (traditionella):
Scott (Bröderna Henry & Robert Bronett, Stockholm)
Brazil Jack (Carmen & Trolle Rhodin J.r, Malmö)
Maximum (Bengt Källquist, Älvsered)
Skratt (Bo Rönnberg, Göteborg)
Olympia (Herbert & Henrika Bengtsson, Burseryd)
Wictoria (Åke Skogh, Heby)

Små (traditionella):
Harlekin (Trolle Olsson, Helsingborg)
Hellas (Pierre Wallberg, Stockholm)
Europa (Frida & Mikael Sundelius, Skärplinge)

Cirkus Madigan (Familjen Jackson)


Nycirkus:
Cirkus Cirkör (förening, Stockholm)
Gycklargruppen Vazir (Gävle)

Cirkusar som ligger stilla och ger föreställningar i parker:
Cirkus Trollehatt (Åke Nettström, Östersund)
Ölands Parkcirkus (Barbro Hägg och Matz Öhman, Färjestaden)

Ungdomscirkus som ger föreställningar i byggnad/tält
Furuviks Ungdomscirkus (Gävle kommun, Furuviksparken)
Norsholms Ungdomscirkus (förening, Norrköping)

Östersunds Ungdomscirkus (Frösön)

Cirkusfestivaler:
CirkusPrinsessan i Stockholm, mars månad, endast kvinnliga artister
medverkar (Henry Bronett)
Circo Massimo i Karlskrona, februari månad, (Robert Bronett)
Norrköping Youth Circus Festival, vart annat - vart tredje år (Norsholms
Ungdomscirkus)

Dessutom:
* År 2000 lade 54 år gamla Cirkus Scala ned p.g.a. av ekonomiska svårigheter. Familjerna Johansson resp. Wiik - halvbröderna Jimmy resp. Jerry - kunde konstatera att det var omöjligt att försörja två familjer med 3-5 barn i vardera familjen plus halvbrödernas två föräldrar samt en syster. Det gick inte ihop ekonomiskt. En bidragande orsak var att de sociala avgifterna blev för stora eftersom så pass många familjemedlemmar stod på lönelistan.

* Cirkus Brazil Jack genomgick en liknande erfarenhet för ett par år sedan.
Syskonen Trolle J:r, Diana och Carlo Rhodin ägde cirkusen gemenast men Diana
och Carlo drog sig ur för tre år sedan. Diana arbetar idag med sina djurgrupper (hästar, exoter och elefanter) på andra cirkusar i Europa och Carlo har tältuthyrning.

* Cirkus Wictoria ägdes tills i somras av det f.d. artistparet Stig och Birgit Mosshagen. De sålde cirkusen till vännen och f.d. tivoliägaren Åke Skogh.

* Ingen av cirkusarna - bortsett från Cirkus Cirkör - har någon form av bidrag eller subventioner. De önskar heller inte att få det. En del av cirkusfolks kännetecken är extrem självständighet och ett statsbidrag uppfattas ofta som förnedrande, ja rent av förkastligt. Däremot uppfattas det inte som omoraliskt att låta bli att redovisa alla extra inkomster (vid sidan av biljettintäkterna) från popcorn- och sockervadds-försäljning.

De svenska cirkusarna vill däremot gärna ha lättnader i punktskatter (t.ex.
lastbils- och vägskatter), sociala avgifter, administrativa stämpelavgifter till kommun och stat, platshyror, mm.

* Cirkus Cirkör däremot kan inte existera om inte projektpengar från t.ex. Svenska Statens Kulturråd och andra kulturbidragsgivande myndigheter beviljades. Cirkör arbetar som en fri teatergrupp där detta förfarande inte ses som konstigt. Dock kan man som observerande cirkusvän se att här finns en kulturkrock mellan den traditionella cirkusen och nycirkusen.

- - - -

* Cirkusgymnasier (rikstäckande) finns i

- Gävle, tre år (Vasaskolan och i Furuviksparkens cirkusbyggnad - från
1940!!)
- Botkyrka, tre år (Botvidsgymnasiet och Cirkus Cirkör)
- Stockholm, två år (Fryshuset och Stockholms kommun)

* Det finns en vidareutbildning i Cirkör's och Botkyrka Kommuns gemensamma
regi som heter "Cirkuspiloterna" och är tvåårig. Hit kommer elever från de tre gymnasierna samt från Europa, USA, Ryssland och Kanada.


För 50 år sedan hade vi två småcirkusar och en fem-sex storcirkusar. 15 år senare hade Sverige bara fyra cirkusföretag - Scott, Scala och Lillebil Rhodin som alla turnerade samt Cirkus Schumann som enbart spelade i Göteborgs cirkusbyggnad
Lorensberg (tyvärr riven idag...)

Anledningen till tillbakagången var naturligtvis flera orsaker. Bl.a. TVs så totala dominans i det svenska folkhemmet (Hyland, 10.000-kronors frågan, mm). Men också andra konkurrerande nöjes som folkparker (som hade en blomstringstid), varietérestauranger (som Berns, Kronprinsen i Malmö, etc).

I mitten av 70-talet ökade antalet cirkusar till en fem-sex igen men ett flertal var bara verksamma i ett par-tre år. De flesta fick sluta p.g.a. ekonomiska problem.
Från 1983 till 1987 var det en ny explosion av cirkusföretag - i praktiken de som idag reser i Sverige (vid sidan av 65 år gamla Scott).
Anledningen till att man denna gång överlevde beror dels på att de flesta av ägarna varit företagare i andra branscher tidigare och hade en ekonomisk vana att leda ett företag. Men framförallt var det ett nytt sätt att sälja biljetter. Fram till 1983 hade de svenska cirkusarna helt förlitat sig på tidningsannonser och affischer skulle locka folk till cirkusen.

Med Bo Rönnberg (Cirkus Skratt) kom en ny metod där han sålde hela föreställningar till dagstidningar, företag, livsmedelshandlare, fackliga och politiska organisationer. Så arbetar han än idag.  

Nästan alla cirkusar tog efter metoden. Sverige hade vid denna tid en ihållande högkonjunktur som underlättade försäljningen i kombination med att cirkusarna hade erfarna försäljare knutna till sig.  Vid den efterföljande recessionen kunde man tack vare en upparbetad kundkrets hålla kvar kunderna och på så sätt turnera vidare.

Idag arbetar de flesta cirkusföretag med en kombination av sålda föreställningar och dito som är öppna för allmänheten där biljetten köps i kassavagnen, på Internet eller via en biljettboknings-central.

På så sätt har antalet cirkusar kunnat bestå och överleva.

Vad som skiljer dåtidens cirkusföretagande mot dagens är att man för 50 år
sedan
- kunde spela inne i städernas centrum till en rimligt låg platshyra
- att man fick lov att affischerna på offentliga platser
- att man lätt fick tillstånd att anordna cirkusparader genom stadskärnan
- att varje kommunal brandchef kunde beordra brandbevakning under
föreställningen med tillhörande förinspektion - på varje ny plats (mot
avgift)
- att varje polismästare (vid denna tid fanns ett kommunalt
polisväsende) kunde beordra polisbevakning under föreställningen
(mot avgift) - cirkus stod tillsammans med tivoli under "allmänna
ordningstadgan"
- ansöka om speltillstånd hos lokal polis - mot lösenavgift
- betala nöjesskatt (20-30%)
- betala bevillningsavgift (artistskatt) ca 30%
- reste med järnväg (med undantag av en mindre cirkus).

Sverige hade ett vidsträckt järnvägsnät vid denna tid

Sverige hade vid den här tiden en stads- och kommunalförvaltning som var ofta låg på ett minimum. Detsamma vad gäller kommunala nämnder som tog si an frågor som cirkus, teater och kultur. Det saknades ofta en politisk plan eller policy. Det gjorde att cirkusarna allt som oftast blev utlämnade till de kommunala tjänstemännens godtyckliga behandling.

Kommunalkamrerer, brandchefen och polismästaren hade inga direktiv att följa och kunde därmed fatta en hel del för cirkusen besvärliga beslut. Men sedan 1970-talets början då den svenska kommunreformen genomfördes har detta successivt försvunnit.

1974 skrev Cirkusakademien till alla svenska kommuner och uppmanade dem att underlätta för cirkusföretagen med att upplåta en central cirkusplats i staden, liberala affischeringsregler, bjuda på avgifter såsom platshyra, el, avfallshantering, vatten och brandbesiktning.

Många kommuner reagerade positivt på skrivelsen och fattade beslut helt
eller delvis efter Cirkusakademiens förslag.

1980 tog Statens Kulturråd initiativet till en cirkusutredning (enmansutredare var Alf Danielsson, cirkusexpert och jurist vid Naturvårdsverket). I praktiken föreslog Alf samma sak som cirkusakademien sex år tidigare men dessutom ville Alf att:
- cirkusarnas verksamhet hamnade under samma lag som teatrar, film och balett - Lagen om allmänna sammankomster
- att centrala brandföreskrifter och instruktioner utarbetades för cirkusar gällande hela landet. En kommunala brandchefen kunde beordra gröna utgångsskyltar i sin kommun. Nästa dag - i grannkommunen - ville brandchefen ha röda skyltar. Det fanns ingen struktur och varje brandchef månade om sin kommunala självbestämmanderätt.
- att polisbevakningen drogs in från cirkusarna. Trots allt var det ingen stökig publik som på ett tivoli eller folkparkskonsert utan glada och nyktra barnfamiljer.

1981, när utredningen presenterades var den en liten sensation i sig. Det var första gången en statlig kulturutredning inte föreslog att man skulle gå in och stötta en kulturverksamhet med statsbidrag, utan istället underlätta med en mängd små fast viktiga insatser.

Tyvärr kunde inte Statens kulturråd och dess överordnade departement (vid denna tid Utbildningsdepartementet) beordra kommunerna att följa Danielssons utredning (p.g.a. av kommunernas självbestämmanderätt), utan endast uppmana dem att följa intentionerna. Rikspolisstyrelsen kunde dock glädjande meddela att de omedelbart drog in all polisbevakning på landets alla cirkusar. Justitiedepartementet slet med frågan om att föra över cirkus till
"Lagen om allmänna sammankomster" men kom aldrig till skott. Av någon anledning hade varken dåtidens mittenpolitiska-regering eller efterföljande socialdemokratiska regeringar något intresse av att göra något år saken.
Först under regeringen Bildt period skrevs alla ordnings- och sammankomst-lagarna om. Cirkus blev nu rättmätigt likställt med teater, opera, balett och film. Det ska dock understrykas att alla typer av föreställningar (oavsett det är teater eller cirkus) på offentliga platser såsom idrottsanläggningar, kommunal parkmark och liknande kräver ett polistillstånd mot en lösenavgift på 150 kronor. Men om en cirkus spelar i en teaterbyggnad, i en sporthall eller på en privat ägd tomt - behöver denna bara anmäla detta till polisen, sk anmälningsplikt.

Polismyndigheten har fortsättningsvis varit mycket samarbetsvillig. Cirkusarna kan idag för de offentliga platser de hyr söka speltillstånd länsvis. De kan få lösa ut ett tillstånd för 14-15 platser på engång till endast en lösenavgift (150 kr). Denna regionala regel har underlätta mycket för cirkusarnas administration.

Ett par år senare tog det nybildade Räddningsverket till sig Alf Danielssons
förslag om en centraliserad barntillsyn av cirkusarna. I dagsläget får cirkusarna skicka in en tältritning och sittplatsplan för godkännande till räddningsverket i Karlstad. Dessa i sin tur låter något ackrediterat besiktningsföretag (t.ex. DNV-Norsk Veritas, ÅF eller Statens provningsinstitut) göra hållfasthets-beräkningar på sittinrättning och tältkonstruktion. Motsvarande ackrediterade materialtest-insititut provar om tältväven brand resistent. Därefter ger Räddningsverket cirkusen ett tillstånd på tre till fem år (det har att göra med åldern på tältväven) där man också fastställer antalet sittplatser, utrymningsvägar och dylikt.
Cirkusarna har dessutom rätt att ha egna brandvakter som Räddningsverket
utbildar i Karlstad på kontinuerligt återkommande kurser.

Det är sedan de kommunala brandmyndigheternas uppgift att se till att dessa föreskrifter följs genom stickprovskontroll. Det finns dock några få brandchefer - av den äldre skolan - som har lite svårt att acceptera detta nu femton år gamla centrala godkännande. Denne har då rätt att förstärka brandbevakningen om han så tycker - men inte till någon extrakostnad för cirkusen ifråga.

Under 1990-talet har det skett förändringar. Många kommuner har bolagiserat
sin mark- och fastighetsförvaltning, sålt elverket till ett storföretag som t.ex. Vattenfall, lejt ut avfallshanteringen till firmor som Sellbergs. I sin tur kan kommunstyrelsen därmed inte längre besluta om avgiftsbefrielse
som tidigare. Möjligen kan den anslå en summa pengar till resp. serviceverksamhet
(som har resultatkrav över sig) och på så sätt underlätta för cirkusen. Å andra sidan kräver det att cirkusen skriver till kommunen och begär denna kompensation. Vad jag vet så sker inte det i dagsläget.
Man kan sammanfatta att de statliga myndigheterna har varit mycket samarbetsvilliga och öppna för förslag. Det har varit svårare för kommunerna att visa samma handlingskraft och vilja till underlättnader. I synnerhet som de kommunala majoriteterna svänger olika vid varje val och det finns parti-ideologiska principer om t.ex. cirkusplatsen ska hyras ut av kommunens kontor eller via ett delprivatiserat fastighetsbolag!!

Dessutom har
- Nöjesskatten försvunnit
- Artistskatten sänkts till 12%
- Cirkusarna övergått till landsvägstransporter då järnvägsnätet har reducerats betydligt.

Att allmänt förbud sedan 1961 för vilda djur och apor på cirkusarna plus förbud mot menageri-djur (dvs djur som bara följer med och inte medverkar i föreställningen. Dock tyckte en majoritet av den svenska cirkusbranschen (och tycker så än idag) att denna typ av djurnummer inte behövs för deras näringsidkande. Det är dyrt att hålla djur (foder, veterinärer, mm). I Sverige är det Statens Jordbruksverk som är tillsynsmyndighet för cirkusdjuren. fast detta ska troligen flyttas även till en ny veterinärmyndighet. Jordbruksverket har i samarbete med ett antal svenska cirkusföretag utarbetat   djurhållningsföreskrifter för cirkusdjur på turné i Sverige. Dock har samma verk en negativ inställning till elefanter och sjölejon på cirkus. Utan att ha någon som helst veterinärmedicinsk studie eller rapport att luta sig mot, menar man att dessa djur inte mår bra av transporterna.

Samma myndighet har visat upp en påtaglig handfallenhet vad gäller usla djurtransporter för lantbruksdjur och ridsporthästar inom Sveriges gränser.
Att då vilja införa ett generellt tranportförbud mot cirkuselefanter (som av den stränga Cites-reglerna för elefanthandel bara blir färre och färre i Europa - det går inte att köpa nya i fångenskap födda elefanter varken från Asien eller Afrika) ter sig mycket märkligt.

Dessutom har vi i Cirkusakademien ställt oss frågan om ett sådant förbud är möjligt att genomföra med tanke på vårt medlemskap i EU och de gemensamma regler som man där eftersträvar. Den belgiska monster-kon "Belgian Blue" tilläts i Sverige med hänvisning till "europeriserade" regler.


Jag har tidigare nämnt att Sverige har ett par gymnasial resp. eftergymnasial utbildningar.

Det finns dessutom ett par fritidsskolor som är rätt så dominerande och de är följande:

- Norsholms Ungdomscirkus (Norrköping)
- Ludvika Mini-Cirkus (Ludvika)
- Furuviksbarnen och Furuviks Ungdomscirkus (Gävle/Furuvik)
- Cirkus Max (Aktiv Ungdom) i Uppsala
- Unga Örnars cirkusskola i Malmö
- IOGT/NTOs folkhögskola i Mölnlycke
- Cirkus Mixi (Unga Örnar) i Motala
- The Reino's artiststudio i Grohed (Uddevalla)

....det finns några till men här har vi dålig information om hur omfattande
verksamheten är.

Dessutom förekommer det i allt större utsträckning att fritidsledare har
"cirkusutbildning", dvs. jonglering, styltor, akrobatik, trolleri, etc. och reser runt på fritidsgårdar och i förskolor och håller intensivkurser i två-tre veckor cirkusteknik med ofta en avslutande föreställning för kamrater och föräldrar.
Ett flertal av dessa fritidsledare har utbildats antingen vid gymnasierna
eller vid någon av ovan nämnda fritidsskolan.

Dessutom har det bland studieförbund liksom ungdoms- och fritidsorganisationer i hela Sverige varit populärt (de senaste fem-sex åren) att bjuda in ryska, vitryska, lettiska och ukrainska artister att hålla intensivkurser i cirkusträning under två-tre veckors tid. I Cirkusakademien har vi dock ingen kunskap om hur omfattande denna typ av intensiva veckokurser är. Vi kan bara konstatera att det skett ett
"explosionsliknande" intresse för cirkus- och varietédiscipliner bland barn
och ungdom de sista tio åren.

Vi i Cirkusakademien ser positivt på denna kortkursverksamhet för den kan dels intressera barn och ungdom att börja träna kontinuerligt och försöka komma med i en fritidsskola eller till ett av gymnasierna.

Det har inom Cirkusakademien funnits en viss skepsis till den gymnasiala utbildningen. Kritikerna har menat att man utbildar ungdomar till ett yrke
med ett starkt begränsat antal arbetsplatser både i Sverige och utomlands.
Dock ska sägas att ingen av de gymnasial eller eftergymnasiala utbildningarna har i sina program någon som helst avsiktsförklaring att "färdiga" cirkusartister ska utbildas.

I första hand ska eleven ges en grund att stå på för att kunna söka vidare in till högskolorna i Moskva, Paris, Chalons-de-Champagne, Verona. Det är på dessa institutioner som man kan bli färdigutbildad som artist.

Vid ett möte mellan Cirkusakademien och Kulturdepartementet för ett par år
sedan så kom just denna fråga upp. Kulturdepartementets representanter
påpekade då att antalet elever vid de svenska gymnasiala- resp. eftergymnasiala utbildningarna inte ens var ett hundratal utan kanske fyrtio-femtio i hela Sverige. De jämförde dessa siffror med det enorma utbud av musik-, skådespelar-, dans- och mimutbildning som finns i Sverige och som omfattar ett tusental elever årligen.
Representanterna för Kulturdepartementet menade att de som gick cirkusutbildning hade större möjligheter att kunna gå vidare och ha glädje
av sin utbildning som t.ex. gymnastiklärare, fritidsledare, sjukgymnaster,
friskvårdsinstruktörer, socionomer, mm (alla gymnasieelever söker ju inte
till cirkushögskola - den gymnasiala utbildningen ger dem kompetens att söka
vidare även till andra högskole- och universitetsutbildningar).

I Sverige har vi fått en ny generation av yrkesverksamma cirkusartister. De
är nu ett tjugotal.

Omkring femton av dessa har sin bakgrund på gymnasierna i Gävle och Botkyrka.

Resterande kommer från fritidsskolan i Ludvika där man lyckats utbilda och
"fostra" ungdomar att ta steget till ett yrkesarbetande artistliv. Det finns dessutom ett par-tre autodidakta artister som inte gått på någon skola utan lyckats skapa sig en artistkarriär med enbart den egna viljan och träningsförmågan.

Nycirkusen Cirkörs fast- resp. projektanställda artister räknas inte med i dessa siffror. Inte för att de på något sett ska förringas utan mer för att de även arbetar som skådespelare och musiker i en ensemble. Gränserna har på sätt och vis suddats ut.

Det som kännetecknar en traditionell cirkus- och varietéartist är att denne
har ett färdigt nummer som efter någon dags repetition med musik och ljus
ska kunna gå in i en föreställning. En nycirkusartist repeterar med ensemble
i flera veckor före premiären och arbetar likt en skådespelare tillsammans
med regissör, scenograf, mm.

Till dessa tjugotal "proffs" ska läggas ett hundratal barn, ungdomar och vuxna som antingen via sin fritidsskola eller på egen hand är ute och arbetar på mässor, köpcentrum, festivaldagar, födelsedagsfester och firmafester vid sidan av ett "åtta till fem" jobb på ett vanligt företag. De kallas semiproffs (förr i tiden hette det veckoslutsartister) och denna skara artister kan räknas i hundratal.

På dressyrsidan har vi unga Jessica Bengtsson (dotter till cirkusdirektören och hästdressören Herbert Bengtsson) som arbetar med frihetshästar och kameler.
45-åriga Diana Rhodin arbetar som tidigare nämnts med sina djurgrupper utomlands. Vad gäller dressyr så finns inga skolor. Här är det "volontärtjänst" som gäller om någon vill utbilda sig i genren. Intresset för detta är dock inte så stort. Troligen förknippat med de kostnader som god djurhållning kräver.

Vad gäller forskning kring cirkus historiskt såväl som samhällsvetenskapligt sker detta nästan helt på fritid av bl.a. ledamöter i Cirkusakademien. Då och då kommer temat cirkus upp på universitetens och högskolornas kultur- resp. etnologiska institutioner.

Ett exempel är en doktorsavhandling om Cirkusfolkets levnadssätt i slutet av
1970-talet som skrevs av etnologen Christer Cederberg. Studien finns i boktryck men den fick aldrig prövas då Cederberg avled före disputationen. Dock har Cederbergs avhandling inspirerat åtminstone två svenska och en dansk författare att skriva böcker i ämnet "cirkusfolkets levnadsstil" samt inspirerat och väglett tre svenska filmare som gjort dokumentärfilm om cirkusvardagen på icke föreställningstid.

Det har skett och sker även en bokutgivning i Sverige om ämnet cirkus, både
historiska och dagsaktuella verk. Dock är utgivningstakten inte speciellt  kontinuerlig.

De finns fyra cirkushistoriska och ett mer dagsaktuellt bokverk på svenska
språket som vi i Cirkusakademien brukar rekommendera (vid sidan av Cederbergs avhandling) till den som vill läsa på om ämnet "cirkus". Det är:
- Wilhelm Ljungströms "Cirkus" (utgiven 1936)
- Alf Danielssons "Cirkusliv" (utgiven 1974)
- Per Arne Wåhlbergs "Cirkusfamiljer i Gävle" (utgiven 1980)
- Per Arne Wåhlbergs "Cirkus i Sverige" (utgiven 1995)
- Den mer dagsaktuella boken är Uno Myggan Ericsons "Historier från cirkus"
(1999)

Vad gäller arkiv och museer om cirkus så har vi följande:

* Cirkusakademiens arkiv och bibliotek med museisamling i Stora Mossen
(Stockholm/Bromma)
* Frithjof Malmsten samlingen i Stockholm Stadsmuseums arkiv (i huvudsak
material från perioden 1880 till 1945)
* Länsmuseet i Gävle med en permanent cirkusutställning (Gävle var under
1900-talets första hälft cirkuskonstens "huvudstad" i Sverige)
* Sveriges Teatermusems bibliotek i Nacka (Stockholm)
* Göteborgs Teatermuseum (i huvudsak material från cirkusbyggnaden
Lorensberg samt clownen Kikis klippböcker, programsamling koffertar, mm)
* Tivoli Gröna Lunds arkiv (som omfattar ett flertal nöjesetablissemang på
Djurgården i Stockholm)
* Scen- och manegemuseet i Malmö.

Innan tältcirkusen kom till Sverige reste sällskapen mellan fasta alternativ
provisoriska cirkusbyggnader i de Svensak städerna (det var likadant ute i
Europa).

I Sverige har vi fyra cirkusbyggnader kvar.

- Furuviksparkens cirkusbyggand i trä (byggd 1940 och återuppbyggd efter
brand 1996). Den enda cirkusbyggnaden som liknar det förra seklets cirkushus
i trä. Används för ungdomscirkusen och som träningslokal för
Gävle-gymnasiets elever.
- Djurgårdscirkus i Stockholm, som i huvudsak används som teater- och konferenslokal, men där det är teoretiskt möjligt att spela cirkus. Fast
dagshyran är höga ca 4.000:- Euro/dag. Byggnaden är K-märkt.
- Hippodromen i Malmö, som dag är scen för Malmö Dramatiska teater. Även här
är det teoretiskt möjligt att spela cirkus. Även om sittinrättningen är mer
anpassad för teaterändamål. Byggnaden är K-märkt.
- Cirkus i Linköping. Endast exteriör är bevarad som för 100 år sedan. Är helt ombyggd till kontor inuti.

På 70-talet och i början av 80-talet försökte en arrangör spela cirkus under
sommar- såväl som vintertid i sporthallar runt om i Sverige. Framgången uteblev. Den svenske cirkusbesökaren förknippar cirkus med tält. Ute i Europa ( i synnerhet nederländerna och Tyskland) är vintercirkus i sporthallar ett mycket populärt nöje.

Framtiden:
Om nu "cirkus" är under utredning inom EU så är det också på sin plats att redogöra för de bekymmer som svensk cirkus har. Det är i första hand: Punktskatter på lastbilarna. Svensk lastbilsskatt bygger på att man låter sina lastbilar rulla tiotusentals kilometer per år. I cirkussammanhang är det tvärtom. De går inte många kilometer per dag. Beskattningen blir därför onödigt hög.

Allt mer centrala cirkusplatser i städernas centrum försvinner. Och de kommunala plasterna (där el och vatten tillhandahålls enkelt och bekvämt) blir allt dyrare. Ofta för att de kommunala nämnderna har beslutat om "marknadsmässiga hyror" eller för att förvaltningen bolagiserats och delvis lejts ut. På sikt kan det tvinga cirkusarna ut ur stadskärnorna eller förorternas centrum till privata, undanskymda platser där det varken finns bussförbindelse, bilparkering eller cykelbanor. Vi i Cirkusakademien tänker efter nyår aktualisera detta för alla svenska kommuner och uppmana dem att förbättra sin policy och samarbetsvillighet gentemot cirkusarna. Vad gäller cirkusplatserna så har det från kommunernas sida också infunnit sig en ängslan att hyra ut en parkplats eller idrottsplats till cirkusar med all världens märkliga formuleringar såsom "stelkrampsrisk" (genom mikrober från
djurspillning") eller "slitaget blir för högt på markområdet" fast cirkusarna ofta får betala en tilläggsavgift till kommuner för just återställande av en cirkusplats om t.ex. det uppstått hjulspår ellergrästovor har lossnat.

Det har blivit allt svårare att affischera i svenska kommuner (det lär vara samma sak i Tyskland och Finland). Affischen är torts allt ett viktigt budskap för cirkusen. Om en kommun med 50.000 invånare endast tillåter 5 affischer på anvisade platser i innerstan når näppeligen cirkusen ut med sitt budskap om tid och plats för cirkusföreställningar. Självfallet får man förstå en kommun att de inte vill  affischer för annan fast näringsverksamhet på orten. Rädslan för att anklagas för att favorisera cirkusar men diskriminera de lokala företagarna finns naturligtvis. Men man måste inse att cirkusens tid på orten är begränsad, att affischerna endast är upp under max 10-14 dagar för att sedan plockas ned och navändas på en annan gästspelsort. En lokal firma vill ha uppe sina affischer året om.

Svenska cirkusar har också noterat stigande kostnader för el, avfallshantering, platshyror. Orsaken är delvis den som vi tidigare har nämnt, dvs. bolagisering och utförsäljning av kommunal service. Det kan bara konstateras att det tyvärr i slutändan blir publiken som får betala den utgiftsökningen.

Avslutningsvis en liten oro för framtiden:
Det kommer signaler att det kan bli aktuellt att lägga på sociala avgifter,
sjukförsäkring och pensionsavgifter på artisternas gager från andra EU-länder än Sverige. Motsvarande regler skulle införas i hela EU om jag förstått saken rätt.

Att så sker med artister som arbetar på hemmaplan är inget konstigt. Detta
har i Sverige delvis kunnat kompenseras med olika arbetsmarkandsundersstöd
från svenska AMS (projektanställningsbidrag, nyanställningsersättning, mm).
Ett system, som sedan länge svenska teaterinstitutioner (kommunala såväl som
privata) har använt sig av med AMS goda minne. Men skulle samma regler gälla
för artister från övriga EU-länder finns det en risk att EU-artisterna helt blir utestängda från inte bara den svenska arbetsmarkanden utan hela EU. Istället skull vi på de Europeiska cirkusarna få se Mongoliska, kinesiska, ryska, mexikanska och amerikanska artister. I och för sig inte så tokigt men kanske inte heller så lyckat med tanke på EUs grund idé om en rörlig arbetsmarknad.

Cirkusbranschen både i Sverige och Europa dras med så pass höga utgifter idag än mer kostnader enbart kommer leda till högre biljettpriser och kanske en del nedläggningar som följd.

 
Johan Vinberg

Tilbage til forsiden